Obekväm

Det finns två saker i livet som man inte ska skjuta upp om man märker något är på tok. Det ena är att gå till tandläkaren när man har tandvärk. Tandvärk går ALDRIG om av sig själv.
På det andra stället befann jag mig imorse. Det som utmärker båda dessa är att det så gott som alltid kostar en förmögenhet att sätta sin fot där.
Jag pratar om bilverkstaden

Jag tror inte heller det finns något ställe i världen där jag känner mig mer obekväm. Jag brukar kunna snacka och föra mig nästan överallt men här blir jag stum och det kommer inte något vettigt ur mig.
Idag var det extra jobbigt när mitt problem var
-Det låter konstigt när jag kör sakta
-Okej, svarade killen och tittade med trött blick på mig.
Jaha, vad ska jag säga nu då?
Som tur var förekom han mig och sa
-Jag hivar upp den och kollar.
I det ögonblicket bilen åker upp i luften känner jag hur pengarna rinner ur plånboken.
Men den gamla "klyschan" plötsligt bara händer det, inträffade då. Fram under bilen uppenbarade sig killen med en liten metallbit i handen.
-Det var denna som låg mot och den behöver man inte.
Jag trodde inte det fanns något på min bil jag inte behövde. Men jag köper hans resonemang rakt av.
Glad som en speleman kunde jag en fortsätta min arbetsdag som förövrigt varit riktigt bra.

Det enda mörka molnet som tornar upp är när man tvingas gå till Domus på lunchrasten. Det är helt sanslöst, om man vill handla en lunch där och hinna äta den måsta man ha minst en timmes middag. Allt under 30 minuter i kö räknas som snabbt. Snälla ledning inom detta varuhus...man kan ha snabbkassor, eller öppna fler. Det kan väl inte vara en överraskning att många äldre och pensionärer handlar där och de har väl kanske inte en lunchrast att ta hänsyn till utan tar halva dan till att handla. Det kommer i konflikt med oss som föredrar med speed och har tider att passa.