Roadtrip Lappland

Vilken resa!!!
Jag ska försöka mig på att sammanfatta denna trip vi haft i den Svenska fjällvärlden. Jag har upplevt massor, kommit över många av mina rädslor, sett saker som jag aldrig trodde jag skulle få se, insett att man vädrets makter är man inte kaxig och att kungsleden består av sten.

På onsdagen när vi väntade på tåget som skulle ta oss till Kiruna sken solen i Kristianstad och vi var ett nervöst gäng. Nattåget gick kanonbra att åka och på eftermiddagen var vi på plats  Kruna på Ripans camping.
Jag som aldrig tältat i hela mitt liv var lite orolig över hur det skulle fungera. Men jag måste säga att det var riktigt skönt.

Vi hade då packat om vår utrustning, mött upp de andra, Emelie, Eskil och Lars-Åke. Vi gjorde upp eld på kvällen och hade det allmänt trevligt.
På fredagsmorgonen gick bussen ut till Nikkaluokta och starten. "Nikka" ligger ca 7 mil från Kiruna och är en lång återvändsgränd. Där ute fanns absolut inget annat än några stugor och ett turistcenter.

Väntan blev rätt lång men kl. 16,00 gav vi oss iväg. Här kom min första chock, vi skulle gå på ett stengärde, har aldrig sett så mycket sten i hela mitt liv. Vi gick på bra och efter 6 km kom vi till Lapp Dånalds och renhamburgare.

Vi hade 19 km till första checkpiont, men vi beslutade oss att så läger när vi hade 4 km kvar. Nu började det bli riktigt kallt, men vi pälsade på oss vad vi hade och det blev en bra natt.

Vid detta laget hade min rädsla för att "pudra näsan" ute försvunnit, man hadeliksom inget val när man levde på påsmat.
Med rätt pigga fötter fortsatte vi mot Kebnekaise Fjällstation. Givetvis var det sten och spångar vi gick på.

Att kunna ta vatten direkt där det rann var också något nytt för oss.

Keb fjällstation var super härlig. Vi var lite slitna av att stigit uppför i 4 km så vi stannade för matpaus där. Vädret hade också börjat mulna på och det hade blivit lite kallare.

Mätta fortsatte vi de 15 km till nästa checkpoint Singistugan. Första milen fungerade kanon fast det var stenigt, lerigt och vi fick vada i vattnet. Sen började det regna och blåsa ordentligt. När vi stannade för att äta framåt 17,00 frös Elliot ordentligt så jag fick pälsa på honom. Vi gick vidare, regnet, blåsten och stormen tilltog så när vi nådde Singis kände jag att kommer detta vädret fortsätta kommer vi inte fixa det med de kläder vi hade med oss.

Vi slog läger men under natten var det förbannat kallt. på morgonen när vi vaknade hade inte våra kläder torkat, det regnade och blåste fortfarande och någon bättring var inte på väg. Jag led några helvetes kval innan jag fick inse att vi var tvungna att avbryta för vi skulle inte fixa detta med de kläder vi hade. Är man med i tävlingen är det så att man får inte gå in i stugan och värma sig för då räknas det som att man avbryter....så vi hade inget val. Gunnel som harvärk kände också att hon hade inte någon möjlighet utan att sinka de andra att också avbryta.

vi fick plats i stugan tillsammans med 9 st andra avbrytare. Sen började dividerande hur vi skulle komma därifrån. De tyckte att vi skulle gå tillbaka, men jag blev förbannad och menade att hade vi haft någon möjlighet så hade vi väl hellre gått framåt. Vi lunch fick vi dock reda på att vi skulle få helikopter tillbaka till Nikki.

Att åka helikopter var en riktigt häftig upplevelse.

Vi kom till Nikki men inte vidare så där fick vi en primitiv stuga, men vi var nöjda...och varma.

Dagen efter, på måndagen åkte vi med buss tillbaka till Kiruna, väntade där i 3 timmar, tog bussen upp till Abisko och lyckades få ett rum där. I Abisko var det målgång så där kunde man festa till lite.

I tisdags gick resten av gänget i mål, trötta men nöjda. de tyckte att vi tagit ett bra beslut för vädret hade varit för djävligt. De hade haft frost på nätterna och snöblandat regn. Vi stannade i Abisko över natten och i går satte vi oss på tåget hem som tog oss 26 timmar.

Nu är vi hemma och jag har upplevt massor, bl a att i Lappland får man inte ha bråttom, allt är skitdyrt. men jag skulle faktiskt kunna tänka mig att komma tillbaka och vandra igen. men då inte i något lopp utan gå mellan stugorna så man inte  är så väderberoende. Fötterna höll, kroppen höll men inte utrustningen....tyvärr. Att jag frivilligt valt att ha en vintersemester under min sommarsemester känns så här i efterhand osannolikt, men nu är det gjort och jag är nöjd med det jag åstadkommit.