Idag kom organisationen Friends ut med en rapport, där man kan läsa: Nästan vart femte barn (17 %) svarar att de har blivit kränkta av en annan elev det senaste året. Kränkningarna är vanligast i årskurs 3-6 där vart fjärde barn (23 %) har blivit utsatt. Sju procent har blivit kränkta av någon i personalen och bara varannan elev på högstadiet eller gymnasiet upplever att vuxna säger till om de får veta att någon behandlats illa.
Fy f..n vad jag hatar detta. Var är vi på väg?
Skolan har massor att göra när det gäller detta. Jag har fått uppleva problemet på nära håll. Många skolor arbetar mycket bra med hur man ska se och ta tag i problem men det finns skolor som i mina ögon varken vill se eller göra något.
Att som elev få höra:
-Du ska inte vara så känslig
-Lite får man tåla
-Du måste nog ändra dig själv också för att komma in i gruppen
Detta är fraser som inte hjälper någon.
Och att som förälder få höra
-Men vi har frågat och han säger allt är bra.
-Han måste ta för sig
-Det är känsligt att ta upp med "utestängarnas" föräldrar.
-Ingen annan iklassen upplever att det är så.
Detta hjälper heller inget barn.
Man kan bli oerhört frusterad över detta och här finns massor att göra.
Men det jag tänker ta upp är vad vi föräldrar kan göra. För inte vill någon förälder att ens barn ska bli utsatt och inte heller att ens barn ska usätta någon annan?
Men gör vi föräldrar verkligen allt?
Eller i vårt egoistiska sammhälle är vi mer måna om att MITT barn inte blir utsatt, och skulle det vara på bekostnad av någon annan så blundar jag hellre?
För vem som blir mobbad kan man ju aldrig veta. Det finns ingen stereotyp av hur ett sånt barn ser ut.
Tyvärr har jag upplevt hur föräldrar snarare ställer upp på mobbningen,inte direkt men indirekt.
Jag ska förklara hur jag menar med några exempel.
Lille Olle ska ha kalas och väljer att bjuda 8 av 10 killar i klassen. Ofta menar man som förälder att det får inte bli för många (stökigt) eller Olle får själv välja vilka han ska bjuda.
Lille Olle får samtal om att "vara" en lördagsmorgon, som förälder hör man att Olle säger
-Nej, jag kan inte.
En stund senare ringer en annan kille och då säger Olle
-Jaaa, vad kul vi är några som ska göra det, och det.
Detta är bara två simpla exempel på hur vi föräldrar indirekt spelar med i "mobbing/utanför spelet.
Jag skulle kunna skriva spaltmeter om detta problem som skär i mitt hjärta. För att på något sätt kunna få stopp på detta måste vi vuxna våga ta i problemet och också prata om det.
Prata om vad vissa föräldrars handlingar kan få för konsekvenser för barn.
En viktig ledstjärna är att ställa sig frågan
-Skulle jag vilja att det var mitt barn som inte blev bjuden, eller mitt barn som fick ett nej när den ringde en kompis?
Jag tror inte någon svara JA på den frågan.
Upp till kamp mot ALL mobbing!!!!!!
Jag vet att det är oerhörda krav på oss som föäldrar och våra barn idag. Vi ska ha "rätt" kläder, umgås med "rätt" människor, göra "rätt" saker.
Men det är vi föräldrar som formar våra barn. Jag har tagit beslutet att jag vill forma en generös, trevlig och empatisk kille. Därför har detta jag tagit upp alltid en plats i våra diskussioner.
Jag gör säker inte alltid rätt, men jag ska aldrig bli beskylld för att jag inte försökte.
Tack Birgitta för vad du gör för ditt och alla våra barn. Vi kan inte förändra någon annan, men genom att förändra oss själva kan vi förbättra världen. Det är tur det finns människor som du och jag hoppas fler blir medvetna om att vi alla är ett. Jag tror mobbare mobbar för att de inte mår bra, på grund av rädslor. Vi speglar varandra och det är så mycket lättare att gå på andras problem och skavanker än att ta itu med sina egna. Fortsätt forma en trevlig, generös och empatisk kille - han behövs!
SvaraRadera