Nu har min närmaste kollega Britt-Marie varit hemma i två veckor. Idag var det dags att hälsa på sjuklingen. Tyckte hon så väldigt pigg ut trots ett nytt knä. Med tanke på att jag står på tur att också få ett nytt sådant så blev jag glad när jag såg hur rörlig hon var.
Det var supermysigt att sitta och snacka en stund och jag inser verkligen hur saknad hon är.
Det var nog dubbel glädje, för jag gav henne en mapp med arbete och hon var så sugen så hon ville sätta igång meddetsamma.
Måste ägna en stund åt det här med övningskörning. Jag var rätt orolig över hur detta skulle gå. Rädd att vi skulle bli ovänner och att det skulle kännas jobbigt. Men än så länge är det ett rent nöje.
Igår när vi var ute och körde på Wendesområdet skrattade vi nästan hela rundan. Elliot har helt fantastiska kommentarer. Som när jag la i backen och ville att han skulle känna på hur det kändes.
Efter två centimeter slår han i bromsen
-Nej fy mamma, jag är ingen stor fan av att backa, känner att det är inte min grej.
Eller när jag tyckte han skulle tuffa till sig och fortsätta köra ut ur området. Det gick bra enda till han så en bil komma i korsningen 100 meter bort, då körde han in till sidan, stannade och utbrast.
-E du inte klok mamma, ska du ta livet av oss.
Det är skönt att han tar det lugnt och vi har ju gott om tid på oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar