Det kändes som ett privilegium att i nästan en och en halv timme tillsammans med ca 150 personer få lyssna, skratta och njuta av hennes sång. För min fortfarande lite halvsjuka kropp var det välbehövligt att få lite för själen också och inte bara festandet och skrålandet som pågick utanför fönstet på Duvanders.
Det var med lätta steg jag lämnade de andra i gänget för att gå hemmåt och led inte ett dugg av att ha klarat av Kristianstadsdagarnas näst sista kväll med att hålla mitt löfte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar