Att umgås

Att umgås är en konst i sig. Tror också att viktighetsgraden varierar med åren.

I går kväll skulle både jag och Elliot vara hemma och ha en lördag ihop, det var länge sedan sist. Vad hände?

Jo, kl 19,00 hittade jag honom sovande i sitt rum. Vid midnatt hade jag fortfarande inte fått liv i honom (det tar på krafterna att vara stjärngosse/tomte).

Så denna lördagkväll fick jag bedriva i ensamhet

 I dag när vi vaknade, grymt utsövda hade vi inte några speciella planer mer än att det skulle städas, tvättas och kollas på Vinterstudion.
Jag längtar till min städhjälp är hemma igen. Jag tycker inte att städa är kul.

 Även om vädret varit skittråkigt så tyckte jag att vi skulle ta en promenad och fika i eftermiddags (umgås)
Med paraplyn i högsta beredskap gick vi en runda och tog sen en fika på Fenix. Trots vädret så fanns det en isskulptör och eldsprutare på gatorna

Efter fikan ville jag fortsätta att umgås, kanske gå i lite affärer.
-Ska vi gå in på Kappahl? frågade jag snällt
-NEJ
-HM, då
-NEJ
-Vi kan väl gå in i någon affär, försökte jag trevande.
NEJ mamma, detta är VERKLIGEN inte mysigt.

Jag fick med honom bort till Gallerian för matinköp, på vägen hem kom denna kommentaren.
-Mamma, när ska du åka iväg på semester nästa gång?

Jag förstod vinken fast den var snygg. Är man 15-år så är inte att umgås med morsan det som ligger högst på piolistan.